Tal som hölls 8e mars 2007 i Skåne:
Vi lever i världens mest jämställda land. Visst är det sorgligt?
För trots att vi lever i världens mest jämställda land, förtrycks kvinnor varje dag på jobbet, i skolan och inte minst i hemmet. Fortfarande är kvinnor rädda för att gå ut när det är mörkt, och rädda för att säga sina åsikter, eftersom de inte tas på allvar.
I våra riksdagspartier finns det kvinnogrupper. Som sköter kvinnofrågor. Vi räknas inte som människor, utan som en separat grupp i samhället, med egna problem och frågor. Mannen är norm.
Men det finns kvinnor som motsätter sig detta. Som inte accepterar att bli behandlade som andraklassens medborgare. Vi kallar oss feminister, och vi är jävligt farliga! Vi vägrar bli förpassade till ett annat rum där vi får ”leka av oss” medan männen bestämmer över vår framtid.
Nej, vi hatar inte män, men det är vad folk tror om oss. Vi hatar inte, men vi kräver jämställdhet. Vi kräver att bli tagna på allvar!
De flesta säger att de vill ha ett jämställt samhälle, men de är inte beredda att offra något. Män vill inte förlora sina förmåner. Men allt handlar om att ge och ta. Kvinnor har fått stå tillbaka och ge under lång tid. Men nu är det nog! Nu är det dags att börja ta!
Förmånerna yttrar sig på många olika vis. Ett av de tydligaste är löneskillnaderna. Män har i snitt mycket högre lön än kvinnor, och de är inte beredda att dela med sig!
De kvinnor som lider mest av detta är de lågavlönade kvinnorna i den offentliga sektorn, t ex städerskor och undersköterskor.
Många av de här kvinnorna är invandrare som utsätts för ett dubbelt förtryck! De förtrycks för att de är invandrare och för att de är kvinnor. De är medlemmar i två grupper i vårt samhälle med låg status.
De betraktas som ett problem, när det egentligen är normen i samhället som är problemet!
En annan grupp i samhället som har liknande problem är de homo-, bi- och transsexuella kvinnorna. Inte nog med att de ska ifrågasättas för att de är kvinnor; de får ständigt höra att de behöver en man! Normen är nämligen att ingen kvinna är hel utan en man vid sin sida.
Visst är det sorgligt? Att världens mest jämställda land inte kan bättre än så här! Att vi fortfarande inte kan se kvinnor som människor, utan att vi ser oss som något som följer med på köpet.
Kvinnor måste sluta motarbeta varandra och förenas på väg mot målet – det jämställda samhället. Vi är alla kvinnor oavsett hudfärg, utseende och sexualitet. Alla duger!
1910 instiftade en socialistisk kvinnokonferens 8 mars som den internationella kvinnodagen. Konferensen hölls i Köpenhamn i Folkets Hus. Det är samma hus som kallades för Ungdomshuset i 25 år.
Det är nu rivet och ännu en hemvist i kampen för jämställdhet är borta. Patriarkatet kämpar emot oss, men vi ger oss aldrig! Kampen fortsätter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar